2010-02-10

Peking favoritfilm 45...


"Those satisfactions are permanent."

Two-Lane Blacktop (1971). Regi: Monte Hellman.
En fascinerande berättelse om tre biltokiga män och kärleken till deras fantastiska bilar.
Nästan drömlik i sitt bildspråk och med en, för det mesta, osynlig och obefintlig handling, där en tävling mellan två förare, får de att åka och åka och åka genom en bortglömd del av Amerika. En ovanlig road movie, med så lite dialog som möjligt och där man egentligen aldrig får en chans att lära känna dessa karaktärer.
Men det gör inget, man behöver inte det, för det är inte det som är det viktigaste.
Denna film är en poetisk studie om människor som lever i en värld utan nån slags hopp eller möjligheter... och där vägarna är det enda som står för det verkliga och det falska (perfekt representerade av filmens två förare, välspelade av sångaren James Taylor och en av mina favoriter Warren Oates)
En märklig och nästan naken, minimalistisk berättelse, som berör, med dess bilder, ljud och dess filosofiska bild av Amerika. En äkta klassiker, underskattad och bortglömd, som alla borde få se!

Peking favoritfilm 44...


"Let the wild rumpus start!"

Where The Wild Things Are (2009). Regi: Spike Jonze.
Känns märkligt att skriva om denna underbara film, bara 3 dagar efter att ha sett den för första gången. Men... vilken film! Med tårar i ögonen så flyttades jag till min barndom, genom att se Max och hans vilda fantasier och emotionella förvirring...
Den här filmen är inte för barn, utan för vuxna som har varit barn.
Allt som man kände när man var liten finns här, perfekt visualiserad av Spike Jonze. Den alltid lika obehagliga känslan av att känna att man inte passar in, rädsla för det okända och det omogna beteendet när nån säger åt en att göra saker. Hur ens fantasi kan ibland vara ens bästa vän... ja, jag skulle kunna fortsätta!
Vacker och samtidig skrämmande, så lyckas Spike Jonze, med hjälp av självaste Dave Eggers (!), göra en känslosam, bitterljuv och okonventionell och så fantastisk "barnfilm". En perfekt sådan, som alla borde få se...

Dagens låt: "Wish You Were Here" av PINK FLOYD...

2010-02-04

Peking favoritfilm 43...


"You know something? She is really good-lookin'. I gotta say that again. She is really good-lookin'. But she's black. You can see that real plain, right? Look, there isn't much of a difference anyway, is there. Well, is there?"

Mean Streets (1971). Regi: Martin Scorsese.
Martin Scorseses och Robert De Niros första film tillsammans. Och vilken film!
En rå och personlig historia om lojalitet mellan några smågangstrar. Om hur just den lojaliteten kan vara dödlig...
En mäktig och stark film, briljant berättad, som alltid, av Scorsese. Med ett fantastiskt val av musik och ett berättarteknik, som för den tiden var nyskapande och som har sedan lånats av flera andra (Paul Thomas Anderson, Danny Boyle, Quentin Tarantino, John Woo, m.fl), så får vi se historien om några småskurkar och deras liv.
Med Harvey Keitel och De Niro i två tidiga roller, är fantastiska.
Styrkan i filmen är dess enkelhet. Historien vi får se och karaktärerna vi får följa, det är verkligen inget speciellt. Bara några småskurkar, som slåss, älskar, skrattar, super och försöker överleva. Samtidigt är den verkligen intensiv, när man börjar inse hur deras liv börjar sakta spåra ur, vilket leder tillbaks till det där med lojalitet...
En klassiker, som ännu en gång bevisar vilken mäktig regissör Martin Scorsese är...

Peking favoritfilm 42...


"Do you know what happens if I defect? They will line up my family and shoot them! My wife, my mother-in-law, my brother-in-law, my sister-in-law... LET'S DO IT!"

One, Two, Three (1961). Regi: Billy Wilder.
En hysterisk satir, om Kalla kriget, Coca Cola, politisk korruption och om hur man förvandlar en envis kommunist till en hederlig kapitalist med ett bra jobb och massa skulder. Billy Wilders bästa film, som bara blir bättre och bättre för varje gång jag ser den. Det hjälper dock lite ifall man har lite kunskaper om tiden i Tyskland, under början av 60-talet, då en större del av de fantastiska och helt otroligt politiskt inkorrekta skämten, handlar just om Kalla kriget och den Sovjetiska ockuperingen av Östtyskland.
One, Two, Three en av de smartaste och roligaste komedierna som någonsin gjorts. Med James Cagney i huvudrollen som en skrupelfri chef för en Coca Cola fabrik i Västtyskland. Hans sätt att spela och framföra replikerna, som en kulspruta. Vissa scener, man tappar andan av att hur snabbt dialogen framförs av Cagney.
En fantastisk fars, en instabil, galen och klassisk sådan, med hemska och egoistiska karaktärer, som man ändå kan inte låta bli att gilla. Och med ett ironisk slut som bara blir bättre och bättre för varje gång jag ser den...

Dagens låt: "Shifting Gears" av LALO SCHIFRIN...

2010-02-03

Peking favoritfilm 41...


"Life isn't like in the movies. Life... is much harder".

Nuovo Cinema Paradiso (1988), Regi: Giuseppe Tornatore.
En underbar charmig och vacker historia om livet, kärlek och vänskap, samt en av de bästa hyllningarna till filmens kraft. Hur den kan få oss att känna oss levande, hur den kan få oss att glömma allt som händer omkring oss och hur den kan förändra våra liv.
Handlingen är ganska enkel, en regissör återvänder till sin hemstad, nånstans i Italien, och börjar minnas sin barndom och hans vänskap med en äldre biografmaskinist. Ett vänskap som förändrar bådas liv för alltid. Det är sättet filmen är berättad som gör att den hamnar på min lista. Med enorma doser av humor, värme och sorg, så känns denna film... verklig! Och med underbara karaktärer som känns riktiga och vars historia berör.
En fin, fin, fin film som värmer och med ett fantastiskt vackert slut som alltid lyckas få mina filmnördiga ögon att fälla en eller två tårar...

Peking favoritfilm 40...


"I am a star. I'm a star, I'm a star, I'm a star. I am a big, bright, shining star. That's right".

Boogie Nights (1997). Regi: Paul Thomas Anderson.
En märklig och intensiv film, ett modernt mästerverk, om människor. Som råkar jobba i porrindustrin, nånstans i San Fernando Valley under slutet av 70-talet.
En riktig långfilm (nästan tre timmar), som aldrig är tråkig, utan är en episk familjesaga, om en familj som består av människor som inte platsar någon annanstans och som bara har varandra som stöd. Om människor på jakt efter en identitet, på jakt efter glädje.
Med fantastisk manus, foto och klippning, lyckas Paul Thomas Anderson med konsten att beröra oss och känna sympati för dessa trasiga människor, som bara gräver ner sig djupare och djupare i en mörk grop, fylld med sex, droger och våld.
Ingen film för den som är känslig, då den är chockerande ärlig i dess beskrivning av "jobbet" bakom kulisserna och med spontana och starka stunder av våld som överraskar. Samtidig är den rolig som få och även vacker i dess bild av förlåtelse och försoning.
Som sagt... en stark, sorglig, känslosam och intensiv drama, med fantastiska skådisar (Burt Reynolds i sitt livs roll!) och ett berättarteknik ("lånad" från Martin Scorsese) som får en att önska att filmen aldrig tog slut, för man vill veta hur det går för alla dessa människor.

Dagens låt: "Angie" av THE ROLLING STONES...