2008-07-30

Peking ledig...

... och jag ska fira det med att dricka mig redlös, så jag kan vara bakfull ända tills jag börjar jobba igen!

Dagens låt: "Police in helicopter" av Peter Tosh...

2008-07-29

Peking en dag kvar...

Jepp... måste bara överleva dagen. Börjar 16.30 och slutar 02.00. Mardrömspass... i vanliga fall så skulle den knäcka mig bortom ord. Jag skulle bokstavligen dö. Det enda som skulle finnas kvar efter mig är en svettpöl, med ett par Buddy Holly liknande glasögon som flyter sakta omkring den...
MEN... jag börjar för fan min semester imorgon, så... ja, konichiwa bitches! Jag längtar faktiskt till jobbet idag... konstigt, eller hur?

Dagens låt: "Walk like a man" av FRANKIE VALLI & THE FOUR SEASONS... gammal goding!

2008-07-28

Peking hobbykritiker...

Min gode vän biografmaskinisten och jag har startat en blogg tillsammans. Hobbykritikerna...
Länken ser ni bredvid... och vad ska man säga? Ja... vi ska försöka recensera filmer... både bra och dåliga. Så... kolla upp den om ni inte har nåt att göra...

Dagens låt: "Across 110th street" av BOBBY WOMACK...

2008-07-27

Peking söndag...

Okej... omständigheter bortom min kontroll, har orsakat eller kommer att orsaka ett gigantisk klusterfuck av oanade proportioner. Med detta kommer förmodligen en framtida misshandel, tjafs om pengar och allmän stress. Till det borde det tillägas att jag är delvis inblandad (läs det jag skrev om misshandel), så det bästa just nu är om jag håller mig så långt borta från allt. Tar ett djupt andetag och... bara är...
Låter det rörigt? Det är det... mer behöver jag inte säga. Men jag är arg just nu, förbannad, en atombomb på väg att sprängas... jag vill slå... jag vill orsaka smärta... så långt har det gått...

Annars är allt som en solig promenad med glass i handen. Det är varmt, jag är törstig och har beslutsångest... vilken film ska jag se ikväll? O' LUCKY MAN eller X-MEN 2? Svaret borde vara en självklarhet, men... det är så varmt att man inte ens orkar tänka...

Dagens låt: "Rise up with fists" av JENNY WILSON & THE THOMPSON TWINS

2008-07-26

Peking snart dags...

Jepp... idag är det lördag. Har jobbat. Soft dag. Sköna människor. Imorgon är jag ledig. Och måndag och tisdag, då jobbar jag kvällar. Och sen... SEMESTER!!!
Äntligen säger jag... ÄNTLIGEN! Jag förtjänar det här... jag behöver det här...
Inte mycket kvar... sen ska jag ligga i fosterställning tills dagen jag ska börja jobba. För så känner jag just nu... som om jag skulle behöva sova i 20 dagar...
Men, självklart så kommer det inte bli så... ska ta mig en eller två svängar förbi Stockholm. Shoppa och vara allmän egoistisk (hur ska jag annars passa in i storstaden?).
Well, well... vi får se vad som händer!

Dagens låt: "Intergalactic" av BEASTIE BOYS... klassiker!

2008-07-25

Peking text om min relation till Läderlappen...


Okej... det är väl lika bra att börja med hur allt startade...

Jag var nog 4 eller 5 år gammal när jag fick se Batman för första gången. Det var den kitschiga och extremt färgglada tv- serien. Jag visste redan då att det var skräp, men det sket jag i. För jag gillade det. Hans hemliga grotta, bältet med alla speciella vapnen, Batmobile, The Batcopter...
Och skurkarna... åh, vilka skurkar. Gåtan, Pingvinen... och Jokern. Åh Jokern... min favorit redan från början...

Åren gick och ju äldre jag blev desto mer började jag ogilla serien. Den var barnslig och högljudd och töntig. Med andra ord... jag hade fått tag i Batman, serietidningarna. Och det var ljusår ifrån tv-serien. Berättlserna var mörka, våldsamma... vuxna. När Batman slog någon i tv-serien, så dök det upp KAPOW eller BLONK! På det sättet så fick man aldrig se honom slå någon...
I serietidningen... helt andra regler. Den här Batman var inte knubbig och han dansade inte The Batdance. Den här Batman var mörk... han var ute efter hämnd och blod. Hans mål var inte att få bort alla brottslingar från Gotham... hans mål var att förinta alla brottslingarna.

När jag var 9 år (1989) så fick Tim Burtons BATMAN premiär på bio. Jag var förstås för liten för att kunna gå och se den. Men min storebror fick gå... och under två eller tre veckor så irriterade jag honom med otaliga frågor om hur filmen var. Hur var actionscenerna? Vilka vapen använde han? Hur såg hans dräkt ut? Och viktigast av allt... hur var Jokern?
Han gav mig samma svar till alla frågorna: "Grymt!", fast på spanska...
Jag fick vänta fleeeeeera månader, nästan ett år, innan jag fick se BATMAN. Kom ihåg... detta var fortfarande vhs tiden... det fanns ingen chans att ladda ner.
Och när jag såg den... wow! Mörk och skitig... med en alldeles djävulsk Jack Nicholson som Jokern. Helt fantastiskt. Ja... jag var ju bara 10 år när jag såg den... då tyckte jag att den var det häftigaste jag nånsin sett i hela mitt liv. BATMAN var min favoritfilm... den tog över förstaplatsen efter att GHOSTBUSTERS hade suttit på den tronen i många år...

Åren gick och då och då kretsade mitt liv omkring BATMAN. Vintern 1990 till exempel. Frank Millers ökända THE DARK KNIGHT RETURNS släpptes i bokform i Sverige. Jag hade bara sett bilder i andra tidningar. Jag tyckte det lät helt fantastiskt... en gammal Bruce Wayne som gör ett comeback... och slåss mot både mutanter, nynazister och självaste Stålmannen. Och allt utspelades i en mörk och apokalyptisk framtid. Rena porren för en serietidningstönt som jag...
Det tog mig cirka fem månader att spara mina veckopengar, småslantar jag fick när jag pantade burkar och så vidare. Men till slut... så köpte jag den. Och det var... orgasmiskt. Bilderna, handlingen, texterna... färgerna! Wow... wow... wow!
Jag måste ha läst den fyra eller fem gånger i sträck. Jag har den fortfarande... den ligger i min bokhylla, mellan mina Sin City böcker och The League of Extraordinary Gentlemen...

Åren gick, jag växte... och min kärlek för serietidningar försvann... mest på grund av tjejer, folköl, Lucky Strikes och billig marijuana...
Men min kärlek för Batman har alltid funnits där. Jag kände mig förkrossad när jag fick se BATMAN FOREVER och BATMAN & ROBIN... två helt förskräckliga filmer. Neonfärgade floppar med en Batman som hade bröstvårtor på sin dräkt. Skurkar som kändes bara... patetiska... och skrikiga... fy fan...

Jag fick trösta mig med mina gamla serietidningar... Frank Millers DARK KNIGHT RETURNS, DARK KNIGHT STRIKES BACK och YEAR ONE, Alan Moores THE KILLING JOKE, Jeph Loebs THE LONG HALLOWEEN... och så vidare...

Och så 2003... BATMAN BEGINS.
Jag hade höga förväntningar. Och den nådde de... till viss del. Den hade många nackdelar, bland annat Katie Holmes. En riktig tråkig och färglös skådis. Och den tafatta humorn som dök upp ibland. Och actionscenerna var lite... sprettiga! Men... Christian Bale som Batman, Gary Oldman som Gordon och Michael Caine som Alfred... helt genialiskt. De är perfekta i rollerna...
Och Christopher Nolans Gotham... precis som jag hade föreställt mig den. Mörkt... våldsam... agressiv... en fuktig storstad på väg att gå under... wow!

Och så igår... då fick jag se THE DARK KNIGHT... uppföljaren till BATMAN BEGINS.
Också höga förväntningar. Och vet ni vad? Den nådde de... så in i helvete!
Den här filmen... den är... det är inte längre Batman... det är HEAT och FRENCH CONNECTION. Det är en drama, en thriller... en frenetisk skräckfilm... en actionfilm med scener som tar andan ur en... med skådespelarinsatser som häpnar!


Och Heath Ledger... hans Joker är kaos. Ren kaos. Utan honom skulle filmen bara vara en helt okej actionfilm. Men... hans rollprestation... hans sätt att prata, skratta... hans psykopatiska beteende och mardrömslika berättelser om hur han fick sina ärr...
Det var med en eller två tårar jag såg honom på bioduken, för det här är faktiskt hans sista roll. Och vilken roll! Det kommer aldrig finnas en bättre psykopat på bioduken. Hans Joker får Hannibal Lecter eller Alex från CLOCKWORK ORANGE att framstå som barnprogramledare...

Den här filmen är ett epos. Den bästa uppföljaren som har gjorts sedan GUDFADERN 2. Det är filmen som vi serienördar har enbart drömt om...
Ja... det finns så mycket att säga om den här filmen. Men jag vill helst inte förstöra eran upplevelse. För ni måste se den. Så enkelt är det. För denna film är en upplevelse...

Dagens låt: "Tonight I have to leave it" av SHOUT OUT LOUDS

2008-07-24

Peking lite allt möjligt...

Okej... jag vet, jag vet... det var länge sen sist, eller hur?
Till mitt försvar... äsch, vem lurar jag egentligen? Jag har ingen försvar! Jag har bara varit lat.
Kanske bästa stället att börja, är att berätta vad som har hänt sedan sista inlägget:
Min gode vän Biografmaskinisten var här på besök, har druckit tok för många shotskannor och öl och vin och annan sorts alkohol, jobbat, jobbat, jobbat och jobbat. Och ibland har jag ätit, sovit, spytt, dansat och onanerat (det sista har mest varit ett misstag... ni vet hur sånt börjar... det är varmt och det kliar och helt plötsligt är det kladdigt här och där)...
Nåväl... det har inte hänt mycket annat. Tror jag hade sex förra veckan, men det var nog bara ett missförstånd... den ultimata kulturkrocken, so to speak...
Ja, ja... jag babblar... men, det är väl det man gör när man bloggar, eller hur?

I alla fall... I'm back baby!

MÅNADENS LÅT: "Paper Planes" av M.I.A... det enda jag kan säga om den här låten är: SÅ JÄVLA GRYM! And that's the truth, Ruth!